Kanske hade det blivit bättre, kanske hade det blivit sämre. Han tänkte inte på det mer än i matliga termer. Han saknade lakritsen något fruktansvärt. Visserligen hade han fått en hel hög med nybakt bröd och för första gången på säkert tre år fått äta sig mätt, men det var ändå någonting med den svarta, sega lakritsen som fick det att vattnas i munnen. Blotta tanken gjorde honom knäsvag.
Nåja, han (precis som alla andra) fick väl lära sig att leva i den gapande frånvaron av den finska urkraften. Det borde ju rent teoretiskt vara möjligt. Har man levt på silverfisk och mögligt vatten i tre år så borde ju även avsaknaden av salmiakki kunna vara ett fullt godtagbart alternativ.
Han visste inte så noga och kanske skulle han aldrig få veta. Bäst att inte slösa energi på att fundera mer. Han var ju ändå en enkel liten fiskfontänsnyftare i Nedre Surträsk. Och hur ofta blir de tillfrågade att agera experttyckare i rikstelevisionen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar