Konsten att korka igen Niagarafallet

Plötsligt var det något som slog Torsksnyftaren där han satt djupt försjunken i sin knäckebrödssmuliga vrå. Droppandet och porlandet som hade ackompanjerat honom de senaste veckorna verkade ha upphört. Han kände efter längs de insjunkna (men ändå lätt degiga) grå kinderna och märkte något häpnadsväckande. De läckande kloakerna till ögon som han vant sig vid verkade konstigt nog ha tömts på sitt giftiga avfall. Hans brunnar hade minskat sitt utflöde lika ofrånkomligt som man sätter korken i en flaska. Snabbt och effektivt och framför allt hyfsat stabilt. Hur mycket han än hoppade och skakade på huvudet så trillade inte en enda tår ur hans grisskärskantade små ögonvrår. 

Och utanför så skuttade Lillbacon runt i ring och tackade sin lyckliga stjärna för oförmågan att hålla sig i skinnet.

Ett seende i särklass

Min hörsel sviktar ibland, men synen är skarp har det visat sig. Skarpt laddad eller sylvass och taggig. I vilket fall så är den just nu grundligt fokuserad på din navel, eller rättare sagt ditt navelludd. Man skulle kunna kalla det för navelskådande, men det vore att förringa ämnet i just detta fallet. För noggrant och meditativt seende har precis givit mig kunskap om färgen på din tröja som du hade på dig igår. Blått bomullsludd blandat med kaksmulor från gårdagens fika kan berätta allt jag någonsin velat veta och med ens är jag plötsligt osäker på om navelskådande är det ondaste av allt ont. Kanske är just denna aktivitet den vackraste i världen. 

Panterfjant

Jag fick mig till slut min älskade pantertant

men ganska snart så blev även hon en fjant.

Metamorfosen skedde gradvis

och lika omärkbart som en smygfis.

Hon som en gång besuttit DET och haft något visst

var nu som min kostym: blek, grå och trist.

Själv blev jag bara tvär, arg och butter

som om jag vore ättling i rakt nedstigande led till herr Luther.

Räkan

 

Någon dag i veckan så brukade Torsksnyftaren få besök av en lite speciell bekant. Det var Laxgråterskan som var deras gemensamma nämnare och anledningen till att de träffats överhuvudtaget, men nu hade det mer och mer kommit att bli Torsksnyftarens vän. Ingen visste riktigt vad hon eller han hette, men om man ville förklara för omvärlden vem man menade så hade man följande öknamn att välja mellan: Räktjuven, Räkbanditen eller Räkan rätt och slätt. Torsksnyftaren brukade säga Räkan. Det blev enklast så och dessutom behövde ingen bli förnärmad över de kriminella anspelningarna.   

Greta gondolerar

 

Vad skulle hon satsa på? Glad och dum eller allvarlig och intelligent?

Hur hon än vände och vred på situationen så såg det ju inte helt lysande ut, den saken var klar. Oavsett val så skulle ju kritiken lyda korkad eller sjukt tråkig.

Utopin var ju såklart att få vara både glad och smart. Tyvärr paketerades inte adjektiven  på det viset i Gretas värld. För de som är öppet obekymrade och kvittrande, ja de utstrålar ju ett visst mått av IQbefrielse. Och de som hör till den mer tystlåtna och inbundna sorten, ja de måste ju onekligen ha både det ena och det andra innanför pannbenet. Så sparsamma som de är med orden så borde meningarna vara värda sin vikt i guld. Dock verkade de inte ha så kul.

Situationen var ohållbar. Greta tog ett årtag till. 

De svettiga hermelinpälsarna

Här byggs alldeles för lite syltskulpturer. Kunskapen håller helt enkelt på att dö ut, vilket är en sann skam för vårt samhälle. Jag minns när det var en självklarhet för varje lågstadiebarn att kunna rabbla de essentiella ingredienserna i både hallon och äppelskulpturer som om de druckit det med modersmjölken. Men nu råder det brist på ekorrmarmelad och friterade dvärgpastejer. Kvar har vi bara unkna, otvättade hermelinpälsar. Och om du tvångsduschar dem så dör de kanske.

Salmiakki!

...och det var befrielsedagen som den löd för Torsksnyftaren.
Kanske hade det blivit bättre, kanske hade det blivit sämre. Han tänkte inte på det mer än i matliga termer. Han saknade lakritsen något fruktansvärt. Visserligen hade han fått en hel hög med nybakt bröd och för första gången på säkert tre år fått äta sig mätt, men det var ändå någonting med den svarta, sega lakritsen som fick det att vattnas i munnen. Blotta tanken gjorde honom knäsvag.

Nåja, han (precis som alla andra) fick väl lära sig att leva i den gapande frånvaron av den finska urkraften. Det borde ju rent teoretiskt vara möjligt. Har man levt på silverfisk och mögligt vatten i tre år så borde ju även avsaknaden av salmiakki kunna vara ett fullt godtagbart alternativ.

Han visste inte så noga och kanske skulle han aldrig få veta. Bäst att inte slösa energi på att fundera mer. Han var ju ändå en enkel liten fiskfontänsnyftare i Nedre Surträsk. Och hur ofta blir de tillfrågade att agera experttyckare i rikstelevisionen?

Semesterresidens del 2

Och om jag får riktigt tråkigt, då släpper jag lös hundarna i västra flygeln. Där kan de böka och ha sig utan att störa någon. Ibland ordnas det kaninjakt och då blir det ett väldigt ståhej. Då står vi allihopa i sofforna och på borden och håller vadslagning och smuttar konjak medan jakten pågår på den vita heltäckningsmattan. Till kvällsmat bjuds det sedan självfallet kanin. Ibland med lite mattludd i, men det får man ha överseende med.

När som sädesfälten...

Ett avantgardistiskt träd böjer sig inte för vinden. 

Mina träd skulle sannerligen aldrig få för sig att lägga sig ner hjälplösa och veka.

Semesterresidens del 1

Välkommen till min enkla boning!

Här fördriver jag tiden och sysselsätter mig som folk gör mest. Äter, sover, spatserar i parken. Kanske att jag ibland även får för mig att låta belysa statyerna eller springa så fort jag kan i korridorerna.

Något att hålla hårt i

Skramlar jag så att det stör?

Skrevar du så att du dör?

Skridskorna bör snöras hårt annars så stuper man.

Ketchup är bra.

Mest mot rost,

men även vid festliga sammankomster.

Något att hålla hårt i när stormen yr.